Har gett upp den här sidan och flyttat över till poeter.se där jag håller en sorts poetisk dagbok och kan skriva av mig så mycket jag vill. Ni hittar mig där under användarnamnet Ceylon och på direktadressen http://www.poeter.se/Dandelion_Mind
Vill dock tipsa om låten som har namngett detta inlägg, av post-punk bandet The Birthday Party (med ingen mindre sångare än Nick Cave!!!). Lite ångestnoisefunkig, typ som om Sonic Youth och Joy Division hade bestämt sig för att skriva en låt tillsammans...
Jag säger inte att det här är slutet på min bloggkarriär, bara att det högst antagligen är så...
söndag 6 februari 2011
fredag 28 januari 2011
I'm finding it harder to be a gentleman
Sitter och lyssnar på White Stripes-låten som fått ge namn till dagens inlägg och funderar över saken. Ni vet hur det är i de här överklicheiga filmerna, "Stolthet och fördom" et cetera, där killen som har den manliga huvudrollen alltid är en mörk och bitter gentleman som håller upp dörrar för kvinnor och slänger sin jacka över lerpölar så att de ska slippa blöta ner skorna. Det finns inget som heter gentleman längre, för det behövs inga. Nuförtiden är allt jämlikt och alla har kängor som tål lera och som Jack White sjunger: "And if I held the door open for you it wouldn't make your day". Lite synd, när man nu har anlagen för att bli en sann gentleman, och så behövs vi inte längre...
Mr. White ja. Jag har länge tyckt att han borde göra en skiva med Frank Black från The Pixies. Dels skulle de vara fantastiska rent namnmässigt, och sen har de tillräckligt lik musiksmak och vision för att kunna skapa den skönaste garagerocken någonsin.
Efter en sån början, hur fortsätter jag inlägget?
Det gör jag nog inte. Ska gå och spela gitarr istället. Kan nämna helt snabbt att jag hittade en mapp med mina gamla musikprojekt, inklusive ett par mp3or som jag är lite stolt över. Jag skulle nästan ha tillräckligt med material för en skiva nu. Ska försöka få med Bror Söderlund och Simon Blomkvist på att spela några av mina grejer. Synd att vi inte har en trummis...
Ja, just det, jag börar inse att livet blir underbart om man, för att använda en metafor, hänger upp några linor över ett stup, tar på sig en ögonbindel och springer ut blind för att försöka få tag på en lina innan man kraschar. Hajar du?
Mr. White ja. Jag har länge tyckt att han borde göra en skiva med Frank Black från The Pixies. Dels skulle de vara fantastiska rent namnmässigt, och sen har de tillräckligt lik musiksmak och vision för att kunna skapa den skönaste garagerocken någonsin.
Efter en sån början, hur fortsätter jag inlägget?
Det gör jag nog inte. Ska gå och spela gitarr istället. Kan nämna helt snabbt att jag hittade en mapp med mina gamla musikprojekt, inklusive ett par mp3or som jag är lite stolt över. Jag skulle nästan ha tillräckligt med material för en skiva nu. Ska försöka få med Bror Söderlund och Simon Blomkvist på att spela några av mina grejer. Synd att vi inte har en trummis...
Ja, just det, jag börar inse att livet blir underbart om man, för att använda en metafor, hänger upp några linor över ett stup, tar på sig en ögonbindel och springer ut blind för att försöka få tag på en lina innan man kraschar. Hajar du?
lördag 22 januari 2011
Monkey gone to heaven
Det börjar återigen kännas dumt att skriva för de tunna massorna (Jag har ärligt skrivet ingen uppfattning om hur många som läser det här men jag är fantastiskt säker på att inget inlägg jag någonsin har skrivit har lästs av fler än fem).
Så varför gör jag det? Well, jag är en stundvis kreativ själ, och det absolut värsta som finns är att inte få utlopp för sin kreativitet (att inte få utlopp för sin ilska eller sin sexualitet ligger också högt på listan dock). Om någon faktiskt ser, läser eller lyssnar på det man skapar spelar mindre roll.
Helt på tal om det fick jag idag för mig att jag vill spela in en film. "Okej," säger ni. "Du och Bror håller väl på med en?" Korrekt. Medan ni sover tryggt i era varma sängar planerar jag och Bror Söderlund en film i stil med den förra, Felix Kan Inte Se Arg Ut, fast betydligt mer storslagen. Vi fick mycket bra kritik för den, förresten. Del 1 har över 800 visningar på YouTube och jag ser det som en stor seger som skulle ha varit ännu större om alla de 800 hade hittat den "på egen hand". Som nu blev fallet fick de ett handtag.
Nej, jag vill göra en seriös film. Eller ja, någorlunda. Något som kan konkurrera med Nomis Mörtsmloh och hans lillgamla produktioner. Jag fick denna vision när jag såg på dokumentärfilmen "In The Realms Of The Unreal" som handlade om en man som hette Henry Darger som hade en mycket konstig uppväxt och spenderade största delen av sitt vuxna liv ensam i ett litet rum där han skrev och skrev och skrev, framför allt en 15 000 sidor ((!!!) Jämför med den 5:e Harry Potter-boken som var strax över 1000 sidor) lång roman om ett stort krig i ett land som inte finns.
Tillbaka till min vision alltså. Jag skulle skriva filmmusiken själv, precis som manuset. Det slog mig att denna dröm kunde förverkligas, och jag har nu i snart två timmar suttit och skrivit på ett manus som jag inte vet om världen någonsin får se. För det viktigaste är att få utlopp för kreativiteten. Lite filmmusik har jag redan inspelad.
Ni förstår, jag lider av en sorts kreativitetens ambidextrousitet (eller något), där jag känner att jag vill göra allt, och kan göra allt, och gör allt, med följden av att inget av det jag gör blir särskilt djupgående eller faktiskt rannsakande. Ni har sett poesin jag lägger upp här med jämna mellanrum. Den är ett perfekt exempel på något jag gör för att jag vill utan att känna mig kallad till det. Men den här filmen känns på något sätt annorlunda. Att få folk att skratta brukar anses som en gåva, eller ja, det brukade i alla fall, innan Internet kom och gjorde ALLT roligt. Vem som helst kan få folk att stanna upp och tänka genom att göra en film som använder tillräckligt många strategiska knep. Men att förmedla känslor klarar inte alla av. Jag vill göra en film som blir en åländsk "Döda poeters sällskap" och mixa den med "Apocalypse Now" samtidigt som jag har med de vardagliga aspekterna som syns så bra i Seinfeld.
Jag skulle få uttrycka mig på alla sätt. Som musiker, som författare, som poet, som scenograf, som regissör och som skådespelare. Men frågan är, är det bara en kort vindpust av kreativitet jag känner, eller kommer det att blåsa tillräckligt länge för att jag ska kunna genomföra det? Jag antar att ni kommer få se. Ni som står mig nära kommer antagligen tröttna på tjatet om det här. Vi får se vart vi kommer, ah, vi har inte kommit långt...
Jag har även en ny dikt färdig, men jag ska sluta ladda upp dem här för sidan fuckar automatiskt upp styckeindelningen/placeringen så att halva grejen, diktens form, helt försvinner. Tills vidare får ni helt enkelt fråga mig om ni vill läsa så kan jag skicka över mina små texter.
Titeln på bloggen kommer från The Pixies fantastiska låt med samma titel, från den fantastiska skivan Doolittle som bland annat inspirerade Kurt Cobain. Det ni. Ha det!
Så varför gör jag det? Well, jag är en stundvis kreativ själ, och det absolut värsta som finns är att inte få utlopp för sin kreativitet (att inte få utlopp för sin ilska eller sin sexualitet ligger också högt på listan dock). Om någon faktiskt ser, läser eller lyssnar på det man skapar spelar mindre roll.
Helt på tal om det fick jag idag för mig att jag vill spela in en film. "Okej," säger ni. "Du och Bror håller väl på med en?" Korrekt. Medan ni sover tryggt i era varma sängar planerar jag och Bror Söderlund en film i stil med den förra, Felix Kan Inte Se Arg Ut, fast betydligt mer storslagen. Vi fick mycket bra kritik för den, förresten. Del 1 har över 800 visningar på YouTube och jag ser det som en stor seger som skulle ha varit ännu större om alla de 800 hade hittat den "på egen hand". Som nu blev fallet fick de ett handtag.
Nej, jag vill göra en seriös film. Eller ja, någorlunda. Något som kan konkurrera med Nomis Mörtsmloh och hans lillgamla produktioner. Jag fick denna vision när jag såg på dokumentärfilmen "In The Realms Of The Unreal" som handlade om en man som hette Henry Darger som hade en mycket konstig uppväxt och spenderade största delen av sitt vuxna liv ensam i ett litet rum där han skrev och skrev och skrev, framför allt en 15 000 sidor ((!!!) Jämför med den 5:e Harry Potter-boken som var strax över 1000 sidor) lång roman om ett stort krig i ett land som inte finns.
Tillbaka till min vision alltså. Jag skulle skriva filmmusiken själv, precis som manuset. Det slog mig att denna dröm kunde förverkligas, och jag har nu i snart två timmar suttit och skrivit på ett manus som jag inte vet om världen någonsin får se. För det viktigaste är att få utlopp för kreativiteten. Lite filmmusik har jag redan inspelad.
Ni förstår, jag lider av en sorts kreativitetens ambidextrousitet (eller något), där jag känner att jag vill göra allt, och kan göra allt, och gör allt, med följden av att inget av det jag gör blir särskilt djupgående eller faktiskt rannsakande. Ni har sett poesin jag lägger upp här med jämna mellanrum. Den är ett perfekt exempel på något jag gör för att jag vill utan att känna mig kallad till det. Men den här filmen känns på något sätt annorlunda. Att få folk att skratta brukar anses som en gåva, eller ja, det brukade i alla fall, innan Internet kom och gjorde ALLT roligt. Vem som helst kan få folk att stanna upp och tänka genom att göra en film som använder tillräckligt många strategiska knep. Men att förmedla känslor klarar inte alla av. Jag vill göra en film som blir en åländsk "Döda poeters sällskap" och mixa den med "Apocalypse Now" samtidigt som jag har med de vardagliga aspekterna som syns så bra i Seinfeld.
Jag skulle få uttrycka mig på alla sätt. Som musiker, som författare, som poet, som scenograf, som regissör och som skådespelare. Men frågan är, är det bara en kort vindpust av kreativitet jag känner, eller kommer det att blåsa tillräckligt länge för att jag ska kunna genomföra det? Jag antar att ni kommer få se. Ni som står mig nära kommer antagligen tröttna på tjatet om det här. Vi får se vart vi kommer, ah, vi har inte kommit långt...
Jag har även en ny dikt färdig, men jag ska sluta ladda upp dem här för sidan fuckar automatiskt upp styckeindelningen/placeringen så att halva grejen, diktens form, helt försvinner. Tills vidare får ni helt enkelt fråga mig om ni vill läsa så kan jag skicka över mina små texter.
Titeln på bloggen kommer från The Pixies fantastiska låt med samma titel, från den fantastiska skivan Doolittle som bland annat inspirerade Kurt Cobain. Det ni. Ha det!
söndag 16 januari 2011
Ode to the Messenger (Shoot the Messenger) - Part II
”Hej! (:”
Hey
”vgd? (:”
Jag bara sitter här och drömmer
glömmer
Det Taj Mahal av nonsenskunskap
jag har visats in i
Jag kan se bergen jag kom ifrån
(De växer hela tiden)
men nu har jag hamnat i en dal
Det känns som om vi blivit
Långsiktiga hedonister
med ändlösa val
Många av dem fel, fan
Medan jag sitter här ligger mitt motivations tempel på rygg
i ett fält av maskrosor
Yr av ett dussin droger
Vi offrade vårt omdöme till Libido och
Lyckligt omedvetna om högre motiv
och behov
är vi nu
”k.”
Jag var inte färdig än
Jag har fortfarande mycket att säg...
”men jag ska gå nu jag. Hejs (:”
*Vem Du Än Försökte Prata Med är nu Offline*
Detta är en Cul-de-sac
lördag 15 januari 2011
Ode to the Messenger (Shoot the Messenger) - Part I
”Hej! (:”
Hey
”vgd? (:”
Inget
”K. ):”
Du då?
”middag. Brb”
*Vem Du Än Försökte Prata Med är nu Inte Tillgänglig*
tisdag 11 januari 2011
Mentalitet a la maskros
"Du ser halvfärdig ut"
Vi gjorde er till mästare och gudar,
vad måste då inte Vi vara?
Ja, misstag.
Vi började röra oss innan limmet hade torkat
och fastnade i ögonblicket
och linoleumkvicksanden
Vi pratade för mycket om för lite
eller inget alls,
eller inte alls
Jag är mer än medveten om vad jag är
Poeter är bara människor
som inte talar klarspråk
Rosor är bara blommor
för fega för att stå för något annat än kärlek
(passion är inte det minsta modigt)
Och om du inte läser det här
är texten bara text
en färg på en annan
eller inget alls.
Vi gjorde er till mästare och gudar,
vad måste då inte Vi vara?
Ja, misstag.
Vi började röra oss innan limmet hade torkat
och fastnade i ögonblicket
och linoleumkvicksanden
Vi pratade för mycket om för lite
eller inget alls,
eller inte alls
Jag är mer än medveten om vad jag är
Poeter är bara människor
som inte talar klarspråk
Rosor är bara blommor
för fega för att stå för något annat än kärlek
(passion är inte det minsta modigt)
Och om du inte läser det här
är texten bara text
en färg på en annan
eller inget alls.
lördag 8 januari 2011
Lite Smiths för er
All the lies that you make up
What's at the back of your mind? Oh,
Your face I can see, and it's desperatly kind
but what's at the back of your mind?
Two icy cold hands conducting the way
It's the escimo blood in my veins
But through concrete and clay and general decay
Nature must still find a way...
--------------------------------------------------
(senare i sången)
Will the world end in the night-time?
(I really don't know...)
Or will the world end in the day-time?
(I really don't know...)
And is there any point ever having children? Oh,
I don't know,
What I do know
is that we're here and it's now
Jag misstänker återigen att jag är den reinkarnerade formen av Morrissey innan han ens har dött.
What's at the back of your mind? Oh,
Your face I can see, and it's desperatly kind
but what's at the back of your mind?
Two icy cold hands conducting the way
It's the escimo blood in my veins
But through concrete and clay and general decay
Nature must still find a way...
--------------------------------------------------
(senare i sången)
Will the world end in the night-time?
(I really don't know...)
Or will the world end in the day-time?
(I really don't know...)
And is there any point ever having children? Oh,
I don't know,
What I do know
is that we're here and it's now
Jag misstänker återigen att jag är den reinkarnerade formen av Morrissey innan han ens har dött.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)