I'm finding it harder to be a gentleman

Sitter och lyssnar på White Stripes-låten som fått ge namn till dagens inlägg och funderar över saken. Ni vet hur det är i de här överklicheiga filmerna, "Stolthet och fördom" et cetera, där killen som har den manliga huvudrollen alltid är en mörk och bitter gentleman som håller upp dörrar för kvinnor och slänger sin jacka över lerpölar så att de ska slippa blöta ner skorna. Det finns inget som heter gentleman längre, för det behövs inga. Nuförtiden är allt jämlikt och alla har kängor som tål lera och som Jack White sjunger: "And if I held the door open for you it wouldn't make your day". Lite synd, när man nu har anlagen för att bli en sann gentleman, och så behövs vi inte längre...

Mr. White ja. Jag har länge tyckt att han borde göra en skiva med Frank Black från The Pixies. Dels skulle de vara fantastiska rent namnmässigt, och sen har de tillräckligt lik musiksmak och vision för att kunna skapa den skönaste garagerocken någonsin.

Efter en sån början, hur fortsätter jag inlägget?

Det gör jag nog inte. Ska gå och spela gitarr istället. Kan nämna helt snabbt att jag hittade en mapp med mina gamla musikprojekt, inklusive ett par mp3or som jag är lite stolt över. Jag skulle nästan ha tillräckligt med material för en skiva nu. Ska försöka få med Bror Söderlund och Simon Blomkvist på att spela några av mina grejer. Synd att vi inte har en trummis...

Ja, just det, jag börar inse att livet blir underbart om man, för att använda en metafor, hänger upp några linor över ett stup, tar på sig en ögonbindel och springer ut blind för att försöka få tag på en lina innan man kraschar. Hajar du?