Monkey gone to heaven

Det börjar återigen kännas dumt att skriva för de tunna massorna (Jag har ärligt skrivet ingen uppfattning om hur många som läser det här men jag är fantastiskt säker på att inget inlägg jag någonsin har skrivit har lästs av fler än fem).

Så varför gör jag det? Well, jag är en stundvis kreativ själ, och det absolut värsta som finns är att inte få utlopp för sin kreativitet (att inte få utlopp för sin ilska eller sin sexualitet ligger också högt på listan dock). Om någon faktiskt ser, läser eller lyssnar på det man skapar spelar mindre roll.

Helt på tal om det fick jag idag för mig att jag vill spela in en film. "Okej," säger ni. "Du och Bror håller väl på med en?" Korrekt. Medan ni sover tryggt i era varma sängar planerar jag och Bror Söderlund en film i stil med den förra, Felix Kan Inte Se Arg Ut, fast betydligt mer storslagen. Vi fick mycket bra kritik för den, förresten. Del 1 har över 800 visningar på YouTube och jag ser det som en stor seger som skulle ha varit ännu större om alla de 800 hade hittat den "på egen hand". Som nu blev fallet fick de ett handtag.

Nej, jag vill göra en seriös film. Eller ja, någorlunda. Något som kan konkurrera med Nomis Mörtsmloh och hans lillgamla produktioner. Jag fick denna vision när jag såg på dokumentärfilmen "In The Realms Of The Unreal" som handlade om en man som hette Henry Darger som hade en mycket konstig uppväxt och spenderade största delen av sitt vuxna liv ensam i ett litet rum där han skrev och skrev och skrev, framför allt en 15 000 sidor ((!!!) Jämför med den 5:e Harry Potter-boken som var strax över 1000 sidor) lång roman om ett stort krig i ett land som inte finns.

Tillbaka till min vision alltså. Jag skulle skriva filmmusiken själv, precis som manuset. Det slog mig att denna dröm kunde förverkligas, och jag har nu i snart två timmar suttit och skrivit på ett manus som jag inte vet om världen någonsin får se. För det viktigaste är att få utlopp för kreativiteten. Lite filmmusik har jag redan inspelad.

Ni förstår, jag lider av en sorts kreativitetens ambidextrousitet (eller något), där jag känner att jag vill göra allt, och kan göra allt, och gör allt, med följden av att inget av det jag gör blir särskilt djupgående eller faktiskt rannsakande. Ni har sett poesin jag lägger upp här med jämna mellanrum. Den är ett perfekt exempel på något jag gör för att jag vill utan att känna mig kallad till det. Men den här filmen känns på något sätt annorlunda. Att få folk att skratta brukar anses som en gåva, eller ja, det brukade i alla fall, innan Internet kom och gjorde ALLT roligt. Vem som helst kan få folk att stanna upp och tänka genom att göra en film som använder tillräckligt många strategiska knep. Men att förmedla känslor klarar inte alla av. Jag vill göra en film som blir en åländsk "Döda poeters sällskap" och mixa den med "Apocalypse Now" samtidigt som jag har med de vardagliga aspekterna som syns så bra i Seinfeld.

Jag skulle få uttrycka mig på alla sätt. Som musiker, som författare, som poet, som scenograf, som regissör och som skådespelare. Men frågan är, är det bara en kort vindpust av kreativitet jag känner, eller kommer det att blåsa tillräckligt länge för att jag ska kunna genomföra det? Jag antar att ni kommer få se. Ni som står mig nära kommer antagligen tröttna på tjatet om det här. Vi får se vart vi kommer, ah, vi har inte kommit långt...

Jag har även en ny dikt färdig, men jag ska sluta ladda upp dem här för sidan fuckar automatiskt upp styckeindelningen/placeringen så att halva grejen, diktens form, helt försvinner. Tills vidare får ni helt enkelt fråga mig om ni vill läsa så kan jag skicka över mina små texter.

Titeln på bloggen kommer från The Pixies fantastiska låt med samma titel, från den fantastiska skivan Doolittle som bland annat inspirerade Kurt Cobain. Det ni. Ha det!