På västfronten inget nytt...

...Brukar det heta. Jag har nog döpt ett inlägg till det förut, men nu har alltså något nytt hänt på västfronten. Jag pratar förstås om det misslyckade terrordådet i Stockholm. Det är möjligt att jag skulle ta hela saken som en bagatell om det inte vore för det faktum att jag hade några vänner närvarande. Jepp, åtminstone två vänner till mig, en mycket nära, var precis i närheten, vi pratar något tiotal meter, bort från explosionerna. Lyckligtvis klarade de sig båda utan några synliga sår.

Jag borde förstås känna avsky, hat, rädsla och diverse liknande känslor. Avsky för att våldet närmar sig oss varje dag. Hat mot någon som försöker skada oskyldiga bokstavligt talat till varje pris och rädsla för att jag själv skulle kunna ha varit där, och det skulle ha kunnat gå mycket värre än vad det gjorde. Men det gör jag inte.

Vad jag känner är fascination. Samma sorts fascination jag kände då jag var 8 och såg nyheterna om World Trade Center på TV sent en kväll. Samma sorts fascination jag kände då mina föräldrar ropade in mig till vardagsrummet och jag såg direktsändningar från invasionen av Irak bara månader senare, och samma sorts fascination som jag kände när jag hörde talas om skolmassakrarna i Finland, för att inte tala om den i Columbine för några år sedan.

Känner du inte igen känslan ska jag inte ens försöka förklara. I så fall tycker du nog att jag är en hemsk människa, en gam, en känslolös jävel. Men jag tror inte jag är den ende. Vi älskar olyckor, död, drama, våld, går det överhuvudtaget att förneka det? Kanske det är det bekväma avståndet som gör att vi finner det intressant? Jag tvivlar på att barn i Nordirland eller Irak tycker det är häftigt med explosioner, för det är en del av deras vardag. Jag hade kunnat skylla det på att det finns en fjärde vägg, som skyddar mig från showen, men nu är jag alltså inte neutral längre. Nu är jag indirekt inblandad och därför vore det mycket mer logiskt om jag nu gick med i Sverigedemokraterna eller något liknande. Istället sitter jag här och önskar att jag hade varit med.

Och om inte förr så tänker du nu att jag har tappat greppet. Vem skulle vilja vara där, tänker du kanske. Well, jag kan inte riktigt förklara det själv, utom förstås med längtan efter att stå i händelsernas centrum, men jag tror inte att det är det. Det vill alla. Den bästa förklaring jag kan tänka ut är delvis stulen ur en James Bond-film. I filmen "The world is not enough" är skurkens motto: There's no point in living if you don't feel alive.

Det är ingen poäng med att leva om man inte känner sig levande alltså. Det tror jag att vi alla kan hålla med om även om rätt få av oss verkligen har funderat över vad det innebär att känna sig levande. Jag har gjort det, och inte kommit fram till något, men mina tankar har låtit mig fullfölja citatet. There's no point in living if you don't feel alive, and feeling alive would require an awareness of death. Låter det inte trovärdigt att ju närmare döden vi kommer, desto mer lever vi? Om jag hade varit i Stockholm i lördags, nära nog att se explosionen, skulle jag ha gjort något mer betydelsefullt nu? Hade jag levt mer?

Hade jag tyckt annorlunda om Taimour lyckats spränga sina 12 rörbomber inne på Åhlens?

Jag vet faktiskt inte...