Det är verkligen vinter nu, va?

När jag var liten, ja, nu får jag det att låta som evigheter sen. Som om jag vore en gammal morfar som sitter och berättar om sin barndom för sina fula, överviktiga, Xbox-dyrkande barnbarn. Men när jag var liten hade vi vintrar.

Vinter blir det ju varje år i och för sig, det kan ingen förneka. Men vintrar med snö. Fram till en viss ålder (kan det ha varit 12 eller 13?) hade vi alltid vita jular. Det behövde inte vara mycket, ett tunt lager pudersnö räckte för att jag skulle godta julen som en vit sådan. Det var ju det jag ville ha, och något är ju alltid mer än inget. Det är en inställning jag kör på ännu. Whatever works, liksom. Som den där Woody Allen-filmen med samma namn.

Det var inte bara snön, det var allt. Det var att tända ljus på adventssöndagarna, att någon gång gå med farsan i fackeltåget genom stan på första advent. Det var ljusstakarna och stjärnorna i fönstren. Doften av stearin, känslan av att gå omkring i ett uppstädat hus till skillnad från den behagliga röra vi vanligtvis omger oss med.

Sen kom det ett par år utan snö på julafton, och död var stämningen. Förra året kom den tillbaka, men då brydde jag mig inte längre. Oskuldsfullheten var förlorad. Snö har inte samma appeal mer. Visst, den är vacker, den lyser upp, man kan krama snöbollar av den och skrattande kasta på sina vänner eller släppa ner i deras urringningar (Ledsen Linda xD) men det vore bekvämt om man på samma sätt som gräsmattor kunde ha snömattor, och därmed hålla den borta ifrån vägar, trappor och skor...

Det fanns julkalendern. Jag har sett ett par bra julkalendrar, alltså riktigt bra. Jag slutade titta på dem för ett par år sen när de blev för barnsliga, konstiga och innehållslösa, men i år blev jag faktiskt sugen på att titta igen. Så för att fira min sista jul som minderårig ska jag se dubbla julkalendrar. Dels SVT's Gyllene Knorren, dels den mycket illegalt nedladdade Mysteriet på Greveholm, som sändes 1996 och är allas favoritjulkalender genom tiderna, verkar det som. En grej jag INTE längtar tillbaka till är bråket med min syster om vem som skulle öppna luckorna i julkalendern. Varje år blev det på något konstigt sätt hon som fick öppna luckan på julafton. Ja, till och med jag har varit så barnslig en gång i tiden ^^

Jag ska i år fira Lucia riktigt bokstavligt!
Nja, förresten, att riktigt bokstavligt fira Lucia innebär väl att döda en oskuld för att sedan få henne kanoniserad post mortem, och det skulle nog bara sabba allt. Men jag ska ta fasta på den 13e December som årets mörkaste dag och göra den till just det. Jag tänker lyssna igenom The Cure's album Pornography och Disintegration (och om jag hinner, Nine inch Nails' The Fragile) och sedan se The Crow (1994) med den numera avlidne Brandon Lee i huvudrollen. Totalt jävla mörker, med andra ord. Lite i kontrast med det övriga julmyset och den ljusets högtid Lucia har blivit...

Jag insåg plötsligt att det faktiskt är vinter nu, trots att det inte känns som så länge sen vi låg på de solvarma klipporna vid Lotsberget, jag och gänget, och grillade allt vi fick tag på och hade the time of our lives. Jag och Micke tänkte att vi skulle ordna något liknande nu på fredag, men att få tag på folk som vill vara ute i snön och kylan var svårare än vi hade trott. Till slut var vi tvungna att inse att det ÄR vinter nu, och att sommaren är långt bort. Bäst att göra det bästa av det, alltså. Därav detta inlägg och alla decemberplaner.

Allt efter Lucia tar vi i något annat inlägg. Det finns mycket mer dock. Kan redan nu promota Lusses julfest, den kommer att bli något speciellt i år, och önska er en trevlig första december så småningom!

Peace!