Commencement at the obedience academy

Jag undrar i vilket skede jag blev pojken med tusen drömmar och "ingen tid" efter att så länge ha varit den lite yngre pojken utan drömmar och med mer tid till övers än vad jag orkade döda. Nu för tiden vill jag göra allt det som bohemer och kulturhuvuden är kända för att vilja göra, och mer, men som trettonåring, vad fan ville jag egentligen?

Jag minns mig själv som 30 centimeter kortare, mullig, blyg, i synnerhet inför medlemmar av det kvinnliga könet, mer motiverad i skolan men totalt apatisk när det kom till i princip allt annat. Jag hade mitt lilla gäng, förstås, innan alkoholen, när man åkte hem till varandra för att spela datorspel. Jag minns hur jag promenerade in till staden för att sitta vid bibliotekets datorer eftersom vi fortfarande hade telefonmodem, med pappas gamla Walkman och en bränd blandkassett med Beatles i öronen. Alla dessa tusen lördagsförmiddagar då jag gick förbi min framtid utan att ha en aning om hur den skulle se ut. Det enda jag kommer ihåg att vi skulle ha gjort i större gäng än fyra, förutom ensemblerepetitionerna från vilka jag mer än en gång kom hem trött på gränsen till gråtmild, var krigen. Vi hade softairguns och camouflagejackor och samlades i någon skog för att leka krig och revolution och sedan jämföra våra blåmärken och skratta åt de som grät. Det oroar mig kanske lite att jag ser tillbaka på något sådant med ett leende, men sådan var jag. Pojken med en tagg i sin sida.

Fem år senare sitter jag här med min egen döende laptop på det bredband som visat sig vara mitt livs mest krävande tidsfördriv och varje litet ting i mitt stökiga pojkrum är en bekännelse i sig och en del av en större. Om jag vänder lite på huvudet ser jag en påse filter från perioden då jag rullade mina egna cigaretter, ett tomt vinglas, ett tomt gitarrfodral där min största materiella kärlek bor, ett Mastercard och en samlingsbox med The Smiths. På andra sidan ligger de eviga söndertrasade och torra mandarinskalen, som verkar vara något jag aldrig kommer ifrån, min gitarr och min oförstörbara mobiltelefon, en Nokia 1100 med ett mess på skärmen. Inte vilket mess som helst, ett bra mess, ett mess som talar om för mig hur min kväll ska bli.

I denna sfär av ordnat kaos lever och drömmer jag. Lever för de stunder jag får komma härifrån eller slipper vara ensam här, och drömmer de drömmar jag skapat här, framför min jävla dator. Jag vill nu för tiden göra allt det som förväntas av en bohem, ett kulturhuvud eller den sortens obotliga romantiker dit jag räknar mig själv. Jag vill släppa en skiva, jag vill skriva en roman och få den publicerad, jag vill regissera eller skriva manus till, eller kanske bara spela i en film. En svartvit sådan, helst noir. Det finns få stunder i livet där jag inte anser att en dyster saxofonslinga skulle vara det bästa soundtracket. När man vaknar på morgonen efter att allt har varit fel ett tag, och allt kanske inte är rätt ännu, och man tänder dagens första cigarett i vintersolen och liksom ser sin egen silhuett i motljuset. Jag kan diagnostisera mig själv direkt och utan problem: Felix Quarnström, 18 år, 188 cm lång, gråblågröna ögon. Patienten sysslar med extensiv symbolik i vardagen och besjälning av ting och akter som inte borde ha någon mening i en normal människas liv. Well, excuse me sir, fuck you.

Så jag har återvänt till min gamla blogg igen, trots att jag var övertygad om att jag lyckats lämna den ovanan för alltid. Well, i väntan på tiden och motivationen att fortsätta skriva på min bokidé (ty uppslag till alla mina visioner har jag) behöver jag skriva av mig någonstans, och jag har tröttnat på min förra arena - textrunkarsidan Poeter.se, där jag publicerat fler "dikter" än vad jag vill kännas vid. Vi får se om det blir något mer här, men det blir det antagligen, ty jag har åtminstone två blogginlägg till planerade. Jag är som en nedtonad maniker eller en ambivalent trisslott - Plötsligt händer det, ja, kanske till och med ganska ofta, men du märker sällan av det. Kanske det inte alls har hänt?